Förvirrad...

Det kan tyckas som att jag är världens tryggaste när jag struttar upp på scenen och drar några, i mitt tycke, fantastiskt roliga skämt.

Den här lördagen är inget undantag. Glad i hågen inleder jag som vanligt med en beskrivning av min fantastiska morgon. Inser ganska snart att nu har jag snurrat in mig i orden. Försöker snurra upp mig, men faller djupare och djupare in i en liten monolog om bad, som blir vattenbad och vad skulle det annars vara om inte vattenbad? Torrbad?! och så vidare, för att sen toppa det hela med en otroligt klippsk punchline om vinterbad och isvak och jag. Ser mig omkring med ett bländande koffeinleende och märker att deltagarna står frågande. Tänker då att jag måste förklara, bara lite till. Blir det bättre? Näppeligen. Det hela slutar med att mina deltagare på allvar tycks tro att jag faktist tagit ett dopp i en isvak någon timme innan passet startar och att jag därför är något förvirrad och uppspelt.

På toppen av det börjar jag så sakta ana att det fattas en skiva för att fullfölja klassen. Ridå! Hur klarar man upp det? Som tur är har jag klippan Hanna (Bäckhage) med som deltagare, utan protest tar hon headsetet och räddar min klass som faktiskt skulle ha fallit helt om jag inte haft henne med. Jag fällde en tår när jag kom hem. Gottade mig i mitt elände. Jag tror inte teflonet ens var uppfunnet när jag föddes och ändå blev insidan av mitt kranie fullt utrustat med det. Man blir imponerad.