Livet är förgängligt..

Ofta påminns man om livets förgänglighet, hur kort tid man har på sig. Jag har flera gånger de senaste åren blivit påmind om det, och sagt till mig själv att nu ska jag ta mig i kragen och inte låta min tid passera utan att jag sagt till dem som står mig nära, hur mycket och vad de faktiskt betyder för mig. Har jag bättrat mig på den punkten? Nej. Jag faller hela tiden tillbaka i gamla vanor. Tänker att, äh, det där kan jag säga, messa eller ringa om imorgon. Men imorgon kan faktiskt vara längre bort än man tror.

Men, jag har lärt mig att alltid direkt säga till någon om jag tycker om honom eller henne, om jag tycker att någon gjort något bra, om jag tycker att någon är duktig. Det känns viktigt för mig att min omgivning vet om att de är bra. Även om mitt ord inte är det tyngsta i sammanhanget så vet jag att man blir glad av att höra bra saker. Vi är snabba på att ge negativ kritik, och våldsamt långsamma på att ge positiv kritik. Gå alltid till dig själv när du ger kritik, hur reagerar du om någon säger att du är bra. Oftast blir du glad, du blir varm i hjärtat. Det blir i alla fall jag. Glad och stolt.

Jag jobbar på att våga ringa mer, jag är en sms-människa. Men nyanser och toner försvinner i skriven text. Ett talat ord är varmare. En dag ska jag vinna över mig. Jag ska våga lyfta luren och ringa. Glöm inte bort att vår planet är mindre än någonsin, vi har korta avstånd till varandra var vi än bor, men det är bara elektroniskt. Inget är varmare för mig än att se dina ögon känna igen mig, att se din mun le när du ser mig och höra din röst säga mitt namn.