Det finns...

...en del saker man inte ska ge sig på på morgonen. Mascara är en sådan sak. Jag lyckas göra det omöjliga möjligt. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Men det slutade imorse med att jag hade mascara på armbågen. Fråga mig inte hur jag gjorde, jag skulle förmodligen aldrig lyckas med konststycket igen. Jag blev väldigt imponerad av mig själv. Oanade talanger :-).

Äntligen, äntligen, liten ljusning i axelmisären. Första natten på över två månader som jag inte kännt något alls. Det var en märklig upplevelse. Kroppen är fantastisk på det viset. Hur den anpassar sig. I början när något hänt har man lite lätt panik, men efter bara en vecka börjar inskränkt rörlighet och ganska massiv smärta höra till vardagen. Man glömmer liksom hur det ska/kan kännas. När det sedan börjar bli bättre blir man nästan lite paff. Lycka!

Vänner, nu kommer helgen och med den ett sjukt sötsug. Från fredag eftermiddag till måndagmorgon är det en kamp. Eller sötsug, snarare chipssug. Men, jag har fixat fem dagar nu. Det borde inte vara omöjligt att klara helgen. Tänk om jag kunde få samma craving efter nyttiga saker som jag har efter salt och fett. Varje dag är en kamp. Nu vet jag att många tycker att "jaja, men du är ju så vältränad och än det ena och än det andra...", men det är inte riktigt så enkelt. Jag har haft en jäkla tur bara. Genetik, kallas det visst. Jag får kämpa lika hårt som alla andra för att inte lägga på mig onödig vikt, vilket jag lätt gör, och kondition är INTE genetiskt. Den är en färskvara. Fråga mig inte vad jag ville säga med det här, men antagligen behövde jag vädra mina tankar.

Dagens tips: Kallt vatten. Faktiskt riktigt gott, trots allt.