Jaa...

...äntligen har jag stillat köpbegäret något. Inget fancy, inget flashigt, men mysigt och skönt.

Vilket äventyr det blev. Mycket kan hända när man shoppar. Larmbågarna på Stadium vägrade släppa ut mig. De ville inte heller blidkas av den otroligt tålmodiga försäljaren som gång på gång tömde min påse, minutiöst gick igenom kläderna i en tålmodig jakt på missade larm och sedan glatt travade fram och tillbaka mellan bågarna med min påse i lönlösa försök att snacka allvar med dem. Fyra (4) gånger försökte hon, sedan samlades all personal som fanns att tillgå i butiken för att beskåda fenomenet med det osynliga larmet. Snacka om vardagsspänning.

Som om inte det här var nog för ett helt liv för en sådan som jag, höjdes spänningen ytterligare ett snäpp vid kassan i mataffären. Första kortet nekades, andra kortet nekades och tredje kortet nekades. Lååång kö bakom, handsvett, tålmodig kassörska... Snabbtänkt som jag är kom jag tillsammans med kassörska på den briljanta idén om en betalningskombo. Vid det laget hade kön kortats markant, då kassor bredvid öppnat för att lätta på trycket. Liten transaktion här och liten transaktion där och vóila, ett godkänt köp. Var helt slut efteråt. Det blev nästan kylpåse på huvudet, fötterna i högläge och djupa andetag i påse när jag kom hem. Vilken pärs, jag tror jag ska hänge mig åt stickning framåt. Det är max med spänning som mina arma nerver klarar.

PS. Det hela började med att jag blev jagad av en spårvagn. DS.